keyboard_arrow_right
Gamla

Vadstena gamla gift man söker äldre man 50 för sex

den sensationella comebacken i samband med Newportfestivalen 1956, då Paul Gonsalves fick sitt stora genombrott, efter de tämligen magra åren från mitten av 40-talet och tio år framåt. Johnny Hodges och Ellington lär, till exempel, inte ha växlat ett enda ord med varandra under ett års tid och Lawrence Brown hatade, enligt Teachout, sin boss som pesten. Intressant, kontroversiellt och läsvärt om Duke Ellington, duke: A Life of Duke Ellington av Terry Teachout (Gotham Books). Terry Teachouts mycket ambitiösa och synnerligen genomarbetade Duke: A Life of Duke Ellington är givetvis högst läsvärd. Det var han som skaffade jobben, skötte PR, kontakter och ekonomi, bestämde hur Duke skulle uppträda, klä sig, tänka och tycka och som även bidrog med en rad musikaliska idéer, skrev texter och döpte kompositioner. Terry Teachout är till vardags teaterkritiker på The Wall Street Journal i New York. Naturligtvis ägnas också åtskilliga sidor i boken åt Billy Strayhorn, som bidrog till Ellington-bandets repertoar med cirka trehundra(!) kompositioner och som ibland har kallats Dukes alter ego, ett epitet som Teachout med kraft protesterar emot. Åren kring 1940, den så kallade storhetsepoken, avhandlas förstås ingående liksom sviterna, Carnegie Hall-konserterna, en rad turnéer inte minst i Europa - och Dukes tämligen misslyckade försök att slå sig in på Broadway. Trots att han hade sålt rättigheterna till sina kompositioner var han skyldig de amerikanska skattemyndigheterna mellan 600 000 och 700 000 dollar.

Vadstena gamla gift man söker äldre man 50 för sex - Knulla, i Östersund

Han konstaterar också att ingen stor musiker har varit hemligare än Duke Ellington. En av anledningarna till den något begränsade uppskattning som många av musikerna hyste gentemot sin firade kapellmästare - förutom att han aldrig släppte till något av sig själv var att han gladeligen stal deras kompositioner och kallade dem sina egna. Och att han hade oändliga och trassliga fruntimmersaffärer. Som att han, bland annat, sov med papiljotter för att hålla håret rakt, att han var en obotlig klädsnobb och att han var rädd för flyg, båtar, gult notpapper och folk som visslade. Frostiga var också Dukes relationer med åtskilliga av orkestermedlemmarna. Men i alla fall Cootie Williams hävdade bestämt, att det var han som var upphovsman till Concerto for Cootie. Det var ju Mills som skapade Duke Ellington, Hertigen. Ibland kunde han, som kompensation, sticka till dem några dollar. Kanske ligger sanningen, som så ofta annars, någonstans mitt emellan? Musiken var bara sisådär, texterna urusla och medlemmarna i orkestern lät mest trötta och ointresserade. Ben Webster var lika säker på att det var han som borde stå som kompositör till Cotton Tail. Samme Hardwicke komponerade förresten, tillsammans med Lawrence Brown, Sophisticated Lady medan Johnny Hodges var den som bidrog med I Let a Song Go Out of My Heart och Dont Get Around Much Anymore. Och man ska förstås också läsa Dukes egen Music is My Mistress. Inbunden, 483 sidor, illustrerad. Boken är nämligen, allt som oftast, tämligen kontroversiell. En del av dem kunde han faktiskt gladeligen ha hoppat över, eftersom de knappast har haft någon större betydelse för den musik som Duke skapade och så generöst försåg oss med. Och Mood Indigo hade Barney Bigard med sig från New Orleans när han anslöt 1927. Han är också amatörmusiker med ett brinnande intresse för jazzmusik. Och åtskilligt utrymme ges, åtminstone inledningsvis, åt Irving Mills stora betydelse för Dukes karriär. Att Duke var ett odiskutabelt geni hävdar han bestämt. Men för att få en mer balanserad bild av denne, en av jazzens obestridliga giganter, bör man nog även ta del av vad andra skrivit om honom. I sin uppenbara strävan att ge ett så allsidigt och fullständigt porträtt som möjligt av geniet Edward Kennedy Ellington från Washington.C. På det personliga planet tycks även de bägge giganterna ha varit minst sagt disparata. Vad som är sant och vad som är lögn lär förbli en gåta. Har författaren nämligen inte för ett ögonblick väjt för en rad obehagliga sanningar. Olikheterna mellan de bägge kollegorna var betydligt fler än likheterna, hävdar han. Ellingtons så kallade Sacred Concerts får dock relativt begränsat utrymme i boken. Teachouts senaste verk, Duke: thai falkenberg kom och knulla mig A Life of Duke Ellington, har fullt förståeligt väckt stor uppståndelse, och till och med viss vrede, hos åtskilliga trogna Ellington-fans. Teachout låter oss följa Duke Ellington från vaggan till graven. Bland hans tidigare böcker kan nämnas den mycket uppmärksammade Pops: A Life of Louis Armstrong, som gavs ut 2009 och numera även finns att inhandla i pocketupplaga. Kanske var det så? Slutligen låter oss Teachout få veta att Ellington vid sin bortgång i lungcancer i maj 1974 var utfattig. Och av någon anledning tycktes Duke alltid glömma att det var Otto Hardwicke som var den som åtminstone totade ihop största delen av In a Sentimental Mood, som till att börja med benämndes Paradise. Bortsett från den andra konserten, i vilken Alice Babs medverkade, tillhörde de inte det man mest och helst bör minnas av den store Duke Ellington tycker Terry Teachout. Under långa perioder var de till och med ovänner. Ingen, absolut ingen, kände honom. Han hävdar bestämt att Duke fångade upp, förädlade, kompletterade och systematiserade de tämligen ofullbordade melodisnuttar som han hörde sina musiker spela och gav dem dess slutliga och definitiva form.

Lämna svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *